frejaolsson

dag 06 - bloggarna jag följer

Just sayin'

VICTORY

Puuuuuuuäääh!

Nu har jag varit duktig. Är klar med nästan allt inför morgondagen.

Nu ska jag dricka te och mysa ner mig i sängen, g'night!

Jobba jobba jobbaa

Your argument is invalid

- JUST LOOK AT IT? What's the problem y'all??

Brb städa

dag 05 - vad är kärlek

... Fortsätter nu efter ungefär hundra år med denna 30-lista, fick ett ryck och ville skriva, såå. 

Kärlek är inte dina föräldrar.

Det är inte dina syskon eller din pojkvän eller flickvän eller dina vänner eller ditt husdjur eller musiken du lyssnar på.

Det är inte hur löven ändrar färg på hösten.

Det är inte tårarna du gråter eller svartsjukans svindel eller skratten du inte kan hålla tillbaka.

Det är inte att ligga vaken hela natten eller att inte kunna äta eller att rodna eller bli helt rusig eller skriken och förvirringen.

Kärlek är känslan allt det här kan resultera i. Just därför att det blandas ihop med allt det här och så mycket mer skapar förvirring. Det får oss att gå vilse och känna oss som den ensammaste ensamma och ingen, ingen skulle någonsin kunna förstå.

Men det kan faktiskt många, kanske inte exakt, för ingen kan någonsin förstå helt hur någon annan tänker, men det betyder inte att vi ska vara rädda för att prata.

Kärlek ska inte heller blandas ihop med det själviska ha-begäret. För att äga och älska är inte detsamma. Man kan inte äga någon annan och ägande är inte heller en känsla.

För mig är nog kärlek, enklast förklarat, att vilja öka någons lycka, medan vänskap och medkänsla är att vilja minska någons lidande. Där ligger nog skillnaden för mig.

Ökar en persons lycka gör du inte genom att tvinga någon att stanna hos dig även om du vill ha den där, i ditt liv och hos dig, för det är allt annat än att göra denne lycklig.

Många talar också om kärlek och att vara kär som samma sak, det gör inte jag, att vara kär är även det något fantastiskt komplext, men det ska jag inte gå in på nu.

Kanske har jag helt fel, kanske vet jag inte alls vad jag snackar om och kanske har du en helt annan bild än mig, men det gör ingenting. Man behöver inte veta allt nu, inte kunna allt på en gång.

If I can't have you no one else can ever touch you like I used to do

Tove Styrke – Beating On A Better Drum

"Ja, kapten!" ska ni ju säga

..Back from reality

Problem!?

What's up with my eyebrow?? :(

My answer;

Jag är bara trött. Trött på att vakna upp varje morgon och låtsas följa en rutin jag aldrig minns om den är självvald eller invand, möta samma människor utomhus, i spegeln och i huvudet. Det börjar kännas gammalt. Jag är för ung för att känna mig gammal.

Jag trött på att somna kall och vakna tom. Motvilligt masa mig ur sängen.

"Jag är bara trött."

Det är mitt svar, min ursäkt.

BET YOU'RE CURIOUS

Höst och det är kallt

No i don't want to wait forever

Very Important People!

Of to Kellett's residence!

Hemingway says who wants to fight

Aldrig

Glasögon.............

Jag vet VERKLIGEN INTE hur jag ska göra med det här med glasögon. För sånna behöver jag tydligen ut över mina linser.

Dessa fyra har jag hemma och provar just nu.

1. Björn Borg: Ger någon skarp hej-jag-är-intelligent-men-sexig-i-smyg-look?
2. Gina Tricot: Känner mig lite som Emma i En dag i dem här.. Nej inte vuxna, coola Em med båda fötterna på jorden, utan unga, osäkra Em med spliffimpar i senapsburken. Kinda cute though!

3. Gina Tricot: Total bibliotikarielook. Uwuehe

4. Peak Performance: Helt okej glajjor. Känner att jag inte riktigt har åldern inne för melerade bågar dock...

Vill nog inte ha bågar från Gina... Förlåt Gina, men nej.

I'll never ever, ever forget.

Vi som aldrig sa hora

Hann precis skriva ihop det här till svenskan igår innan datorn överhettades och dog helt random.

Så tänkte jag, varför inte lika gärna lägga upp texten här också?

Romanen handlar om Hannes som är känslig men högmodig, om Frippe som bär på mer svek och ilska än intelligens och om dörrmattan Kristian som försöker kväva sin sorg i mat. De föraktar varandra mer än de bryr sig, men är samtidigt beroende av varandra i sin rädsla att lämna trygga rutiner och vanor. Alla tre har, sin ålder till trots, fortfarande minst en fot i barnvärlden och ibland inte mer än tåspetsarna i vuxenvärlden. Självklart har de drömmar, men inga egentliga mål. Avsaknaden av energi och livsgnista är även tydlig.

Inga äldre vuxna finns riktigt närvarande i bilden heller, antingen är de döda eller bara allmänt ignoranta, något som tydligt gjort de tre unga männen vilsna och utan trygghet i sina liv.

Mest får man följa Hannes som tydligt är den karaktär som är kärast för författaren och även den enda som i alla fall för en tid lyckas rymma från det föraktade Falköping. Det är också mest genom honom som kvinnorna i romanen presenteras. Alla beskrivs de som annorlunda och konstiga varelser, omöjliga att såväl förstå som att undvika att fascineras av.

Psykiskt instabila Wilma styr, förnedrar och leker som hon vill med såväl Hannes som Frippe, även om de båda periodvis förnekar det. Även Hannes ungdomsförälskelse Jessica beskrivs som mystisk och ouppnåelig, ångestframkallande och skrämmande. En kvinnosyn som ärligt talat bekymrar mig och känns väldigt dömande och trist.

Att gå omkring och vara less på festande, sex och relationer redan i sena tonåren är ett ganska skrämmande scenario. Egentligen är det ju bara löjligt och tragiskt att vara sliten och uppgiven så tidigt i livet. Ändå är det inte alltför ovanligt, utan något som kan inträffa då man fastnar i en händelselös och ansvarslös tillvaro. En situation som tyvärr är väldigt vanlig för våran generation och den precis innan oss.

Hela skildringen är tung av småstadsångest. Sandahls korthuggna meningsuppbyggnad är inget som imponerar på mig och det känns som att författaren tuggar mer än han klarar av att svälja. Det verkar också som att han inte är känslomässigt redo att distansera sig från det som inspirerat honom till storyn för att fullt ut kunna nyttja sin talang. Istället lånar han citat från Jocke Berg och skriver ett platt slut som helt tar luften ur berättelsen.

Jag tycker att Ronnie Sandahl borde ha väntat några år innan skrivit en roman av det här slaget.

Romanen handlar om Hannes som är känslig men högmodig, om Frippe som bär på mer svek och ilska än intelligens och om dörrmattan Kristian som försöker kväva sin sorg i mat. De föraktar varandra mer än de bryr sig, men är samtidigt beroende av varandra i sin rädsla att lämna trygga rutiner och vanor. Alla tre har, sin ålder till trots, fortfarande minst en fot i barnvärlden och ibland inte mer än tåspetsarna i vuxenvärlden. Självklart har de drömmar, men inga egentliga mål. Avsaknaden av energi och livsgnista är även tydlig.

Inga äldre vuxna finns riktigt närvarande i bilden heller, antingen är de döda eller bara allmänt ignoranta, något som tydligt gjort de tre unga männen vilsna och utan trygghet i sina liv.

Mest får man följa Hannes som tydligt är den karaktär som är kärast för författaren och även den enda som i alla fall för en tid lyckas rymma från det föraktade Falköping. Det är också mest genom honom som kvinnorna i romanen presenteras. Alla beskrivs de som annorlunda och konstiga varelser, omöjliga att såväl förstå som att undvika att fascineras av.

Psykiskt instabila Wilma styr, förnedrar och leker som hon vill med såväl Hannes som Frippe, även om de båda periodvis förnekar det. Även Hannes ungdomsförälskelse Jessica beskrivs som mystisk och ouppnåelig, ångestframkallande och skrämmande. En kvinnosyn som ärligt talat bekymrar mig och känns väldigt dömande och trist.

Att gå omkring och vara less på festande, sex och relationer redan i sena tonåren är ett ganska skrämmande scenario. Egentligen är det ju bara löjligt och tragiskt att vara sliten och uppgiven så tidigt i livet. Ändå är det inte alltför ovanligt, utan något som kan inträffa då man fastnar i en händelselös och ansvarslös tillvaro. En situation som tyvärr är väldigt vanlig för våran generation och den precis innan oss.

Hela skildringen är tung av småstadsångest. Sandahls korthuggna meningsuppbyggnad är inget som imponerar på mig och det känns som att författaren tuggar mer än han klarar av att svälja. Det verkar också som att han inte är känslomässigt redo att distansera sig från det som inspirerat honom till storyn för att fullt ut kunna nyttja sin talang. Istället lånar han citat från Jocke Berg och skriver ett platt slut som helt tar luften ur berättelsen.

Jag tycker att Ronnie Sandahl borde ha väntat några år innan skrivit en roman av det här slaget.

Gifted hands

KevLARsjäl

Carolina Wallin Pérez.

YEAHYEAH, I suck at making GIF:s.

HALSEN DIN JÄVLA SVIKARE

ska innan nästa fredag ha tagit bort facebook. har jag inte gjort det får ni slå mig så jävla hårt att jag blöder (INTE får blåmärken. blöder).

nu ska jag sova för jag har lyckats bli sjuk och mår skit. godnatt

Tried to exercise - got lost

an art of observation

Just for tonight, darling

let's get lost

Män i skor

Man har väl koll

thanks Anton my man!

Of to the buuuuuuus

Throw some glitter make it rain

The smile that tells you that you'll never really get to know me

Ibland är man lite arg

Att missa bussen

Judgemental