frejaolsson

Hann precis skriva ihop det här till svenskan igår innan datorn överhettades och dog helt random.

Så tänkte jag, varför inte lika gärna lägga upp texten här också?

Romanen handlar om Hannes som är känslig men högmodig, om Frippe som bär på mer svek och ilska än intelligens och om dörrmattan Kristian som försöker kväva sin sorg i mat. De föraktar varandra mer än de bryr sig, men är samtidigt beroende av varandra i sin rädsla att lämna trygga rutiner och vanor. Alla tre har, sin ålder till trots, fortfarande minst en fot i barnvärlden och ibland inte mer än tåspetsarna i vuxenvärlden. Självklart har de drömmar, men inga egentliga mål. Avsaknaden av energi och livsgnista är även tydlig.

Inga äldre vuxna finns riktigt närvarande i bilden heller, antingen är de döda eller bara allmänt ignoranta, något som tydligt gjort de tre unga männen vilsna och utan trygghet i sina liv.

Mest får man följa Hannes som tydligt är den karaktär som är kärast för författaren och även den enda som i alla fall för en tid lyckas rymma från det föraktade Falköping. Det är också mest genom honom som kvinnorna i romanen presenteras. Alla beskrivs de som annorlunda och konstiga varelser, omöjliga att såväl förstå som att undvika att fascineras av.

Psykiskt instabila Wilma styr, förnedrar och leker som hon vill med såväl Hannes som Frippe, även om de båda periodvis förnekar det. Även Hannes ungdomsförälskelse Jessica beskrivs som mystisk och ouppnåelig, ångestframkallande och skrämmande. En kvinnosyn som ärligt talat bekymrar mig och känns väldigt dömande och trist.

Att gå omkring och vara less på festande, sex och relationer redan i sena tonåren är ett ganska skrämmande scenario. Egentligen är det ju bara löjligt och tragiskt att vara sliten och uppgiven så tidigt i livet. Ändå är det inte alltför ovanligt, utan något som kan inträffa då man fastnar i en händelselös och ansvarslös tillvaro. En situation som tyvärr är väldigt vanlig för våran generation och den precis innan oss.

Hela skildringen är tung av småstadsångest. Sandahls korthuggna meningsuppbyggnad är inget som imponerar på mig och det känns som att författaren tuggar mer än han klarar av att svälja. Det verkar också som att han inte är känslomässigt redo att distansera sig från det som inspirerat honom till storyn för att fullt ut kunna nyttja sin talang. Istället lånar han citat från Jocke Berg och skriver ett platt slut som helt tar luften ur berättelsen.

Jag tycker att Ronnie Sandahl borde ha väntat några år innan skrivit en roman av det här slaget.

Romanen handlar om Hannes som är känslig men högmodig, om Frippe som bär på mer svek och ilska än intelligens och om dörrmattan Kristian som försöker kväva sin sorg i mat. De föraktar varandra mer än de bryr sig, men är samtidigt beroende av varandra i sin rädsla att lämna trygga rutiner och vanor. Alla tre har, sin ålder till trots, fortfarande minst en fot i barnvärlden och ibland inte mer än tåspetsarna i vuxenvärlden. Självklart har de drömmar, men inga egentliga mål. Avsaknaden av energi och livsgnista är även tydlig.

Inga äldre vuxna finns riktigt närvarande i bilden heller, antingen är de döda eller bara allmänt ignoranta, något som tydligt gjort de tre unga männen vilsna och utan trygghet i sina liv.

Mest får man följa Hannes som tydligt är den karaktär som är kärast för författaren och även den enda som i alla fall för en tid lyckas rymma från det föraktade Falköping. Det är också mest genom honom som kvinnorna i romanen presenteras. Alla beskrivs de som annorlunda och konstiga varelser, omöjliga att såväl förstå som att undvika att fascineras av.

Psykiskt instabila Wilma styr, förnedrar och leker som hon vill med såväl Hannes som Frippe, även om de båda periodvis förnekar det. Även Hannes ungdomsförälskelse Jessica beskrivs som mystisk och ouppnåelig, ångestframkallande och skrämmande. En kvinnosyn som ärligt talat bekymrar mig och känns väldigt dömande och trist.

Att gå omkring och vara less på festande, sex och relationer redan i sena tonåren är ett ganska skrämmande scenario. Egentligen är det ju bara löjligt och tragiskt att vara sliten och uppgiven så tidigt i livet. Ändå är det inte alltför ovanligt, utan något som kan inträffa då man fastnar i en händelselös och ansvarslös tillvaro. En situation som tyvärr är väldigt vanlig för våran generation och den precis innan oss.

Hela skildringen är tung av småstadsångest. Sandahls korthuggna meningsuppbyggnad är inget som imponerar på mig och det känns som att författaren tuggar mer än han klarar av att svälja. Det verkar också som att han inte är känslomässigt redo att distansera sig från det som inspirerat honom till storyn för att fullt ut kunna nyttja sin talang. Istället lånar han citat från Jocke Berg och skriver ett platt slut som helt tar luften ur berättelsen.

Jag tycker att Ronnie Sandahl borde ha väntat några år innan skrivit en roman av det här slaget.